Överrörlighet innebär som ordet säger att man har för mycket rörlighet i en eller flera leder. Hypermobiliteten som den heter medicinskt kan vara orsakat av olika situationer och behöver inte alltid vara ett medicinskt problem. Överrörligheten kan vara generell av hela kroppen och alla leder men även i isolerad till en eller fåtal leder. Det kan till och med vara bara någon rörelseriktning i en led som är överrörlig.
Lite förenklat kan överrörlighet bero på följande faktorer:
– en skada av ledband och/eller ledkapslar som vid en vrickning eller pisksnärtskada där det efter den akuta fasen kan leda till en överrörlighet i någon rörelseriktning i den drabbade leden. I dessa situationer anges att överrörligheten är en instabilitet.
– Kompensatorisk överrörlighet i en eller flera leder som en reaktion för att närliggande leder eller leder är stela.
– en generell överrörlighet som är genetiskt betingad där mer eller mindre alla leder har för stort rörelseomfång. Om detta samtidigt är förenat med symtom så kallas tillståndet för Hypermobilitetsspektrum (på engelska Hypermobility Spectrum Disorder -HSD) vilket tidigare benämndes som hypermobilitetssyndrom.
– överrörlighet som uppnåtts genom medveten träning som till exempel dans, gymnastik och i kampsporter. Detta behöver egentligen inte vara ett medicinskt besvär.
– sjukdom som exempelvis Ehlers Danlos Syndromes (EDS) där det finns en medfödd genetisk defekt på bindvävnaden. EDS som är medicinsk diagnos (ICD-10 Q79.6) som förekommer i olika varianter där även påverkan på kärl kan finnas. En del patient med olika former av EDS får även lättare blåmärken då huden är skör, dålig sårläkning och svaghet i olika vävnader samt membran. Ledproblem med överrörlighet är det som alltid finns hos de drabbade som har EDS vilket då även heter hEDS (hypermobilitet EDS).
Alla som är mer rörliga än normalbefolkning, vilket per definition kan ses som överrörlighet, behöver inte ha besvär. Tyvärr händer det att vårdgivare nämner till patienten om att han eller hon är överrörlig vilket kan vara hämtat ur sitt sammanhang. Patienter riskerar att tro att de har problem eller missuppfattar att överrörligheten existerar i hela kroppen eller är ett permanent tillstånd. Så behöver det naturligtvis inte vara även om överrörlighet kan ge symtom som smärtor och trötthet.
Symtom vid hypermobilitetssyndrom eller hEDS
Symtomgivande överrörlighetsbesvär kan däremot hos en del individer vara ett komplext tillstånd med även långvarig smärta, trötthet, benägenhet för urledsvidningar (luxationer). Kännetecken för symtomgivande Hypermobilitetsspektrum eller hEDS är spridda ledsmärtor som har funnits länge, ofta med debut redan under barndomen eller ungdomen. Dessa ledsmärtor har åtföljts av andra besvär från rörelse- och stödjeapparaten. Besvären kan ha förvärras efter träning och det har funnits svårigheter att följa med i skolidrott och andra idrottsaktiviteter. Liknande problematik med överrörlighet förekommer hos släktingar. Det är inte ovanligt att den drabbade genom åren har många olika vårdkontakter inom flera specialiteter varit aktuella. Mindre urledsvdridningar, så kallade subluxationer eller större urledsvirdningar, så kallade luxation kan vara mer vanligt. Ledsmärtor kan finnas hos den som har hypermobilitet och risk finns för tidig utnötning av ledbrosk, artros. Skador på ledband som kan ske vid stukningar. En nedsatt ledsinne och balans kan förekomma. Generella smärtor kan också finnas.
För kvinnor som varit gravida har det oftast uppstått svår foglossning med kvarstående smärtbesvär i bäckenet under lång tid efter förlossningen. Samsjuklighet finns i form av bland annat huvudvärk och migrän, mag-tarmbesvär samt ospecifik överkänslighet mot olika födoämnen och läkemedel. Menstruationer hos kvinnor kan vara rikliga och smärtsamma. Det finns en ökad blödningsbenägenhet med lätt att få blåmärken. Därutöver förekommer hjärtklappning, POTS (posturalt ortostatiskt takykardisyndrom) ortostatism, yrsel och svimningskänsla. Andra tillstånd som också kan förekomma i samvariation är ångest, depression och olika NPF-diagnoser såsom ADHD, ADD och autism.
en bakgrund inom kampsporter.
Varianter av hypermobilitetsyndrom
Det finns olika formera av hypermobilitetssyndrom:
– Generaliserad hypermobilitet (G-HSD) där de flesta leder är överörloga
– Lokaliserad hypermobilitet (L-HSD) där överrörlighet finns i enstaka leder
– Perifer hypermobilitet (P-HSD) med överrörlighet i fingrar och tår
Fysioterapi och rehabilitering vid överrörlighet
Behandlingsmässigt är överrörlighet med symtom ganska svårt att åtgärda. Det gäller både lokala och generella överrörlighetsbesvär. Manuell terapi som primärt syftar till att återställa en nedsatt rörlighet (ledmobilisering och ledmanipulation) fungerar mindre bra och i bästa fall ger det bara en tillfällig lösning om närliggande leder är stela. Det är inte ovanligt att patienter med hypermobilitetssyndrom får akut nackspärr eller akut ryggskott. I dessa situationer kan mobilisering och manipulation vara motiverat men det finns annars manuella metoder som en del neuromuskulära tekniker där syftet är att lindra smärtor genom att minska muskelspänningar utan att ta ut leden i något ytterläge. Behandling i ytterlägen som redan är överrörliga är sällan lämpligt i synnerhet inte om det ske vid upprepade tillfällen.
Individuellt anpassad träning vid instabilitet eller hypermobilitetssyndrom är vad jag som sjukgymnast också bidra samt även smärtlindring med olika manuella terapeutiska metoder som ett komplement. Träningen behöver oftast bestå styrka men även kondition med syfte att kunna få tydlig överföring att klara av sin vardag bättre. Rådgivning om ergonomi kan också vara lämpligt.
Referenser om överrörlighet
1. Keer R, Grahame R. Hypermobility syndrome. Recognition and management for physioterapists. USA: Butterworth Heinmann; 2003.
2. Brukner P, Kahn K. Clincial sports medicine. 3:e upplagan. Australia: McGraw Hill; 2007.
Malmö den 28 april 2026
David Aston
Leg. Sjukgymnast
Examen i Ortopedisk Manuell Terapi
Medicine Masterexamen