Detta ämne kring muskeltöjning och stretching fortsätter tas upp i Ystadsallehanda. Jag som har undervisat massageterapeuter sedan år 2000 har försökt ha en balanserad diskussion om detta med elever men även med patienter. Jag håller med ortopedkirurg Sven-Anders Sölveborn.
Min uppfattning är att skolor, vårdgivare, terapeuter och ledare är mer försiktiga i att tilldela stretching olika medicinska eller fysiologiska effekter vilket är bra.
Stretching får ses i sitt i rätt sammanhang och bara för att vetenskapliga studier har kommit fram till att stretchingen inte hjälper mot träningsvärk eller saknar prestationshöjande så är det fel att dra slutsatsen om att all stretching är meningslöst. Metoden inom PNF där stretchingen sker med kontraktion och avslappning är något som används även inom manuell terapi med god effekt på olika besvär som en patient kan ha med smärtor och rörelsebesvär. Sölveborn ligger bakom Boken om stretching som kom ut redan 1982 där han tar upp PNF-metoden.
David Aston
Använder PNF och PIR (mest PIR faktiskt) på en stor del av mina patienter med gott resultat. Dessa tekniker har i vissa fall löst besvär som både sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer gått bet på. Anledningen till detta kan ni fundera över. Nu tror jag iofs inte dessa tekniker är den ensamma lösningen, utan i en kombination av mycket grundliga undersökningar och advekat rådgivning inom träning och ergonomi. Ett exempel är interscapulära muskeldysfunktioner där massage mycket sällan når hela vägen, medan PIR och PRT kan göra undervärk. 🙂
Jag tror också mer på de neuromuskulära komponterna med avspänning än bara stretching. Gör man en kombination som PNF-töjning är det självklart svårt att vet var effekten ligger. Positional Release (PRT) är verkligen underskattat och egentligen märkligt att det inte ingår i fler utbildningar. Postisometrisk Relaxation (PIR) har till och med tagits in på Naprapathögskolan ganska nyligen men på deras kursplan tas PIR upp med MET som en ledmobiliseringsteknik vilket inte har varit Karel Lewit grundtanke. Manuell terapi oberoende av enskild teknik eller metod som enda lösning. Det är väl därför skillnaden mellan olika inriktningar blir mindre då många vårdgivare/terapeuterkompletterar den manuella terapin med rådgivning och vägledning.
Jag är i sammanhanget glad att jag hållit en saklig och balanserad nivå när jag undervisat och inte tilldelat manuell terapi eller de metoder som jag själv arbetar med som någon ”Guds gåva” till alla patienter.
David