Blogg

Tänkte ta upp lite om stabilitetsträningen för ländryggsbesvär. Det finns idag  delade meningar om stabiliseringsträning skulle vara bättre än någon annan träningsmetod för patienter med ländryggsbesvär. En av teorierna bakom stabiliseringsträning är att ryggsmärtan beror på en instabilitet och där den djupa bukmuskulaturen i form av m. transversus abdominis och djupa ryggmuskeln, multifidus har blivit svagare. Syftet med träningen skulle således vara att återfå den stabiliserande funktionen och att kunna användande musklerna funktionellt i olika aktiviteter.

Koumantakis et al. [1] jämförde stabiliseringsträning och generell mag- och ryggträning med enbart generell mag- och ryggträning hos patienter med subakut eller återkommande ländryggsmärta. Patienter med tidigare ryggoperationer, tecken på allvarliga skador/sjukdomar exkluderades. Gruppen som utförde stabiliseringsträning (totalt 29 personer) började med lågintensiv statisk aktivering av lokal stabiliseringsmuskulatur i knästående, ryggliggande, sittande och stående. Träningen hade en progression genom längre aktiveringstid och antalet kontraktioner upp till 10 sekunder och 10 kontraktioner. Efter 3 veckor ökades svårighetsgraden i övningarna genom att ta in övningar som krävde rörelser i bålen och där patienterna fick öva på att samtidigt aktivera stabiliseringsmuskulaturen. Under de sista tre veckorna övergick gruppen till att träna generella mag- och ryggövningar med instruktionerna att samtidigt aktivera de stabiliserande musklerna. Gruppen som enbart fick generell mag- och ryggövningar (totalt 26 personer) gjorde övningar för rygg- och magmuskler. Båda patientgrupperna tränade två gånger i veckan, 45–60 minuter i 8 veckor. Den effektiva träningstiden för den generella träningsgruppen var hälften jämfört med stabiliseringsgruppen då denna träning ansågs mer högintensiv jämfört med stabiliseringsträningen. Patienterna blev också rekommenderade att utföra övningarna hemma cirka en halvtimme tre gånger i veckan. Alla patienter fick också en broschyr med information om ländryggsmärta. Efter åtgärderna blev alla patienter rådda att fortsätta med träningen fram till nästa utvärdering tre månader senare. Båda grupperna minskade sin upplevda smärta, förbättrade funktion, minskade rörelserädsla, direkt efter interventionen och effekten kvarstod tre månader efter träningens slut. Känslan av kontroll över smärtan var däremot oförändrad. Enda skillnaden som sågs mellan grupperna var att de som tränade generell mag- och ryggträning hade bättre funktion direkt efter interventionen, men det var ingen skillnad tre månader efteråt.

I en litteratöversikt kring stabiliseringsträning gjord av Rackwitz et al [2] är slutsatsen att stabiliseringsträning inte var mer effektiv än vanlig gängse omhändertagande av patienter med akuta ländryggssmärtor. Enligt litteraturöversikten finns inget vetenskapligt stöd för att det skulle vara bättre än andra fysioterapeutiska åtgärder.

Det finns fler studier inom ämnet och det finns även studier som så oftast inom forskningen som visar på stabilitetsträning är effektivt. Men det är viktigt att tolka studier rätt så att ingen felaktig slutsats dras. Exempelvis tar ovanstående studier inte upp något kring förebyggande effekt av stabilitetsträning och alla former ländryggsbesvär är inte heller inräknande. Ibland kan jag få uppfattningen att en del tränare och terapeuter tror att stabilitetsträning är det bästa alternativet för allt som har med buk och ländrygg att göra. Men medicinsk forskning är sällan så konkret och entydig. Sammanfattningsvis kan man säga stabilitetsträning kan vara värt att prova i rehabiliteringssyfte men det får absolut inte ses som en universalmetod.

Referenser

1. Koumantakis GA, Watson PJ, Oldham JA. 2005. Trunk muscle stabilization training plus general exercise versus general exercise trial of patients with recurrent low back pain. Physical Therapy, 85, p. 209-225.

2. Rackwitz B, de Bie R, Ewert T, Stucki G. 2006. Segmental stabilizing exercises and low back pain. What is the evidence? A systematic review of randomized controlled trails. Clinical rehabilitation, 20, p. 553-567.