Ortopedisk medicin

Ortopedi består av de latinska orden orto och pedi. Orto betyder göra rak medan pedi betyder barn och således betyder ortopedi göra barnet rakt.

Ortopedisk medicin är den del inom ortopedin där diagnostiken och terapin av olika tillstånd och besvär i rörelseapparaten sker men som inte kräver kirurgi, onkologisk, neurologisk eller reumatologisk behandling. Behandlingen inom ortopedisk medicin innefattar manuell terapi men även injektionsterapi. Det sistnämnda utförs av läkare eller på delegation av läkare vilket innebär att även vissa fysioterapeuter utför kortisoninjektioner. Den manuella terapin inom ortopedisk medicin omfattar både led- och muskelbehandling. På senare tid har även nervbehandling lagts till inom den ortopediska medicinen. I grunden kännetecknas ortopedisk medicin av ett biomekaniskt perspektiv på diagnostik och terapi. Den ortopediskmedicinska vårdgivaren (kan vara kiropraktorer, naprapater, osteopater utöver fysioterapeuter) ser också till förhållanden ur ett patofysiologiskt (hur olika sjukliga processer förekommer vid ett tillstånd) eller patoanatomiskt (hur skador eller sjukdomar påverkar kroppsliga strukturer) perspektiv.

Åtgärder med manuella tekniker för test och terapi sker på ett systematiskt och strukturerat sätt inom den ortopediska medicinen. Tekniker relateras vetenskapligt med utgångspunkt till anatomiska och fysiologiska förhållanden.  Ortopedisk medicin är en evidensbaserad metod och utvecklas ständigt. Tekniker och åtgärder tas bort om de inte kan försvaras eller anses ineffektiva. Det finns olika ortopediska medicinska koncept vilket också innebär att inte alla inslag av dessa koncept håller en hög evidensgrad.

Övergång från biomedicinsk perspektiv till biopsykosocialt perspektiv?

Inom den moderna ortopediska medicinen ingår det även träningsterapi, ergonomi samt beteendevetenskapliga metoder vilket sammanfaller med västvärldens nya perspektiv inom hälsovården, den så kallade biopsykosociala-modellen.

Det biopsykosociala synsättet utgår från att hälsa, sjukdom och smärta uppstår genom ett samspel mellan biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Det innebär att man inte enbart ser till kroppsliga förändringar eller skador, utan också tar hänsyn till hur patientens tankar, känslor, beteenden och livssituation påverkar upplevelsen av symtom och funktionsförmåga. Smärta förstås som en subjektiv upplevelse som formas både av nervsystemets funktion och av exempelvis stress, oro, tidigare erfarenheter, arbetsmiljö och socialt stöd. Inom detta synsätt ses patienten som en aktiv deltagare i sin egen behandling. Fokus ligger ofta på att stärka funktion, delaktighet och livskvalitet snarare än att enbart eliminera symtom. Behandlingen kan därför bestå av en kombination av manuell terapi, fysisk övningar, kunskap om smärta och kroppen, psykologiska strategier för att hantera stress och rädsla samt anpassningar i vardag och arbete. Genom att förstå hela människans situation skapas bättre förutsättningar för långsiktiga och hållbara förbättringar i synnerhet vid långvarig smärta och komplexa besvär.

Vad är då skillnaden mellan ortopedisk kirurgi och ortopedisk medicin?

Det finns olika inriktningar inom den ortopediska medicinen. Sjukgymnaster/fysioterapeuter som jag har specialiserats sig inom ortopedisk medicin. En del utbildning inom ortopedisk medicin sker redan inom grundprogrammet för fysioterapeuter men primärt är det efter utbildning som fördjupning sker med diverse olika kurser. Inom den svenska läkarkåren är det främst några allmänspecialister som vidareutbildat sig inom ortopedisk medicin. Ortopeder är läkare som är  specialiserade inom ortopedisk kirurgi och behandlar exempelvis:

• tumörer, benbrott
• större bristning av ledband
• felställningar
• artros som behöver ledprotes
• medfödda skelettmissbildningar.

Det förekommer också att ortopeder och andra specialistläkare som vidareutbildat sig inom den ortopediska medicinen. Till stor är del är det sjukgymnaster/fysioterapeuter som jag där man arbetar med patienter som har besvär från rörelseapparaten som fördjupat sig inom den ortopediska medicinska biten. I en del av den moderna fysioterapin ingår det således ortopedisk medicin.

En del områden som berör olika tillstånd i muskler, senor och leder där överlappas det inom ortopedisk kirurgi med ortopedisk medicin. Exempelvis är manuella undersökningar oftast samma tester om man är ortopedkirurg eller vårdgivare med fördjupning om ortopedisk medicin.  Vårdgivare med fördjupning inom ortopedisk medicin fokuserar på diagnostik och icke-kirurgisk behandling av smärta och funktionsnedsättning i muskler och leder. Det kan gälla:

• rygg-, nack- och ledbesvär
• muskel- och senskador
• överbelastningsskador

Vem grundade den ortopediska medicinen?

Det finns inte en grundare till ortopedisk medicin utan det är olika läkare och sjukgymnaster/fysioterapeuter som lagt grunderna för den moderna ortopediska medicinen och därför finns det idag olika skolor och inriktningar inom området. En del läkare och många sjukgymnaster/fysioterapeuter fördjupar sig inom detta område. Några av den ortopediska medicinens metodutvecklare har även studerat andra manuella terapier såsom kiropraktik och osteopati.

Idag vet man också att manuella behandlingsmetoder och träning i olika former har funnits sedan ”de gamla grekerna” men den moderna ortopediska medicinska utvecklingen har svenska sjukgymnaster och läkare att tacka som i början av 1800-talet lade grunderna. Detta var ett tiotal år innan utvecklingen i USA skedde av de manuella behandlingsmetoderna kiropraktik och osteopati.

Malmö den 3 januari 2026

David Aston
Leg. Sjukgymnast
Medicine masterexamen
Examen i Ortopedisk Manuell Terapi (steg 3)