En något kaxig rubrik till en tänkvärd artikel i Dagens Nyheter av Hanna Kjöller där hon skriver:
”Bevare mig för en vård där man sätter patienten i centrum” Artikeln är förvisso låst men handlar om hur vårdpersonal måste prioritera olika patienter och då kan det uppfattas av en del patienter att vården blir sämre.
Jag kommer ihåg när jag arbetade i hemsjukvården och där en brukare önskade få en rullstol vilket vi sjukgymnaster i Malmöstad ansvarade för under förutsättningar att den skulle vara manuell. En prioriteringslista fanns om att vi skulle först hjälpa patienter vid hemgång från sjukhus och de patienter som behövde hjälp med att klara av sin vardag i sin bostad vilket kunde innefatta hjälpmedel och träning. I fallet med rullstolen behövde brukare den inte för sin bostad eller att tas sig till närmaste butik utan för kunna komma till en föreställning och olyckligtvis var vi just vid det tillfället underbemannade och jag kunde inte erbjuda henne en tid tillräckligt snabbt så att brukaren skulle kunna hinna med att ta sig till föreställningen. Såväl sjukgymnaster som arbetsterapeuter i kommunen ska inte förskriva hjälpmedel utan att ha gjort en bedömning och utprovning först. Brukaren blev arg och vill prata med min chef. Min chef var bra och stöttade oss där hon ansåg att vi inte kunde göra så mycket mer i synnerhet när vi ändå höll oss inom ramen för de tidsangivelser i Malmöstads prioriteringslista som finns för hemsjukvården.
Jag tror även några patienter blandar ihop kundservice med sjukvård så att man förväntar sig att som patient att alltid har rätt. Tycker nog som Hanna Kjöller att begreppet patientcentrerad kan bli fel i dagens sjukvård där prioritering måste ske vilket även har gällt innan Coronapandemin. Självklart är det önskvärt att patienten är delaktig i vården men kanske är begrepp som patientorienterad sjukvård bättre att använda då flera faktorer måste beaktas. Begreppet personorienterad vård börjar också lanseras för att få bort fokus från patient utan se det självklara att personen inte blir en sjuk eller skadad kropp eller diagnos. Att vården ska vara empatisk, god och humanistisk är självklara delar och behöver egentligen inte sättas olika etiketter på.
Jag har också vid ett par tillfällen när jag gått över till avtal med Region Skåne haft konflikter med patienter som bara önskat massage inom ramen för offentligt finansierad fysioterapi där jag alltid förklarar att rehabilitering som sker görs alltid via en individuell bedömning och massage kan ingå men att det finns flera andra metoder jag kan användas inklusive vägledning om övningar. Den absoluta majoriteten av patienter förstår detta men skulle jag arbeta patientcentrerad skulle jag kunna tolka det som att önskar patienten en viss åtgärd/insats så ska patienten få det. Vi inom sjukvården har valt våra yrken för att hjälpa patienter. Detta sker utifrån den medicinsk kunskap vi har men även de riktlinjer om prioriteringar som finns inom den offentligt finansierade sjukvård. Däremot är det inte helt självklart för oss fysioterapeuter/sjukgymnaster som arbetar inom öppenvården hur vi ska prioritera mellan olika patientgrupper då ingen som söker oss har tillstånd som är livshotande.
Vi ska inte ta emot de som önskar förebyggande bedömningar när man är frisk eller massage för ren avslappning. Patienter med rehabiliteringsbehov efter sjukhusvård försöker jag prioritera men sedan blir det balansgång mellan att ta emot patienter med långvariga besvär och de med akuta besvär där prognosen är god som vid de flesta ryggskott och nackspärr.
David Aston
Leg. Sjukgymnast