Med hänsyn till att jag själv arbetade under en period om drygt två år med multimodal smärtbehandling, MMS, är det intressant att läsa i Sydsvenskan om Region Skåned planer på att avsluta olika MMS-team i nuvarande form.
Tidigare var smärtkliniker kopplade till sjukhusen men 2009 öppnades det upp för att ackreditering av smärtrehabilitering kunde ske av team med läkare, KBT och fysisk rehabilitering. Hur teamen ser med olika vårdgivare och vilken exakt innehåll i smärtrehabilitering kan variera. Meningen är dock att patienten med långvarig smärta ska få genomgå ett program på minst 6 veckor där de får behandling och vägledning ur ett fysiskt och beteendemedicinskt perspektiv.
Personligen tror jag att det blir bättre att sjukhusen tar ansvaret för MMS vilket redan sker idag av de svårare patientfallen. Men jag tror även de mindre komplexa patientfallen bör ske mer strukturerat på sjukhusen. Tanken att Region Skåne gör en upphandling där kraven kan specificeras mer tydligt behöver inte vara fel. Idag skiljer det sig ganska mycket mellan olika MMS-team vilket jag har fått erfara när jag arbetar med teambaserade försäkringsmedicinska utredningar och där träffar en hel del patienter som har genomgått MMS hos olika aktörer. Överlag har patienten varit nöjd men samtidigt har det inte alltid inneburit att patienten har kunnat återgå till arbete. Ty annars hade patienten inte skickats av Försäkringskassan för en så kallad oberoende medicinsk utredning där vi team av läkare, psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast ska bedöma patientens medicinska förutsättning för arbete.
Ett problem med MMS i Skåne har varit att när Region Skåne gjort uppföljning har man just sett att patienter som genomgått MMS inte på längre sikt har blivit bättre vilket naturligtvis vore målet.
Region Skåne har också ändrat avtalsvillkor för MMS-teamen med en lägre ersättning vilket har föranlett till att flera team har lagt ner sin verksamhet antagligen för att det inte har blivit ekonomiskt hållbart.
Malmö den 12 maj 2017
David Aston
Hej David!
Ja det är intressant att läsa om MMS team.
Den som ansvarar för MMS-team måste ha ett enormt engagemang att rehabilitera patienten. Vara ordentligt påläst om patientens sjukdom och inte generalisera smärta. Min erfarenhet är att man inte knyter ihop teamet ordentligt utan har man fått 10 ggr hos kbt, så är det ingen uppföljning hos någon efteråt.
Spira Arbetsliv har ett jättebra koncept.
Men som arbetssituationen är för distriktsläkarna idag är det inte lätt att hinna med allt.
Så rehabmott på sjukhusen vore väl ypperligt. Men de MMS team som fungerar borde få fortsätta.
Häls Britt Frejvall sjuksköterska m spec inom huvudvärk
Hej Britt!
Det du skriver är det som säkerligen blev problem i en del MMS-team. Det multimodala försvann och det blev istället mer generella åtgärder och punktinsatser med liten eller ingen samsyn mellan olika vårdgivare i teamet. Tror sedan kraven på att ha 20 patienter per år vilket senare ökade till 30 eller 40 per år ändå får ses som ganska lågt. I Stockholm som även har MMS som vårdval har man krav på minst 400 patienter per år vilket ger en annan erfarenhet för vårdgivarna i teamet.
Vi får se hur det blir men det vore bra med att kompetensen som finns på sjukhusens smärtkliniker kommer till godo. Men att det även ges utrymme för privata MMS-team som inte bedrivs i stora vårdbolag vilket artikeln tar upp som en framtida risk.
Hälsningar
David Aston
Rätt genomförd tror jag att multimodal smärtbehandling är den bästa behandlingsformen för långvarig smärta. Upplägget är dock tveksamt på många håll. KBT kort (10-13 ggr) är i sammanhanget dock otillräckligt i många fall. En person som levt länge med smärta lider inte sällan av andra diagnoser förutom smärta, ex nedstämdhet och ångest. I vissa fall kanske även trauma i botten. I dessa fall är KBT-lång (25 ggr) en mer lämplig terapi. Här är det pengar som styr förmodar jag. Tror dessa team hör bäst hemma på sjukhus. Aleris i Ängelholm är ett bra exempel på fungerande smärtteam.
Det finns evidens för MMS men däremot inte helt entydigt i vilken form eller omfattning. Tror man delvis ser effekter av det idag och att det spretar åt för många olika håll. Man ska också skilja på så kallad patientnöjdhet och långtidsuppföljning i effekt med exempelvis återgång till arbete.
I Skåne har meningen varit att de svåra patientfallen ska hanteras på sjukhusens smärtkliniker. I Stockholm där kraven är annorlunda så ges möjlighet till MMS att fortgå under flera månader vilket jag anser är mer optimalt i en del fall. I Skåne sänkte man ersättningen från 37000 kr till 27000 kr vilket har inneburit att en del välfungerade MMS-team stängde ner sin verksamhet. Naturligivis innebär ekonomin mycket och med lägre ersättning blir möjlighet för individuella insatser mindre. KBT kort eller lång är i min värld individuellt men KBT i MMS kan likväl ske i grupp vilket inte behöver vara fel men det går kanske inte heller att jämföra, eller?
Det har i avtalsvillkor för ackreditering av de olika teamen varit meningen att man ska screena för att att se om patienter med svårare depression eller ångest finns men även bedöma om patienten är helt färdig medicinskt utredd. Alla med långvarig smärta ska inte in i ett standardiserat MMS-program och en del patienter ska remitteras tillbaka till vårdcentral för vidare utredning eller annan åtgärd. I de fall psykolog finns med i MMS-teamet är det en viktig uppgift för psykologen att utreda de saker du nämner. Kraven är däremot att det alltid ska finnas en läkare och någon med KBT steg 1 kompetens vilket kanske är tveksamt om det räcker om inte läkaren har specialistkompetens inom psykiatri.
Jag har inte satt mig in i detta med det verkar som man även enligt artikeln ska titta över rehabgarantin för psykologiska metoder som KBT, IPT och PDT. Misstänker att det har att göra med nytt kunskapsläget inom området.
Hälsningar
David Aston