Jag har arbetat som fysioterapeut i många år och när jag jämför dagens grundutbildning med den utbildning jag själv gick för 26-29 år sedan är det tydligt att mycket har utvecklats positivt. Framför allt har utbildningen blivit betydligt starkare när det gäller vetenskaplig metodik. Dagens studenter är väl skolade i att söka och värdera forskning, skriva uppsatser och argumentera utifrån vetenskapliga underlag. Uppsatserna håller sannolikt en högre akademisk nivå än de gjorde när jag tog examen.
Men samtidigt tycker jag att något viktigt har gått förlorat – eller åtminstone fått för lite utrymme.
Bredd – men var finns djupet?
Problemet med dagens grundutbildning är enligt min mening att den erbjuder en stor bredd, men inte alltid tillräckligt mycket djup.
En fysioterapeut förväntas efter examen kunna möta patienter inom en mängd olika områden. Man ska kunna arbeta med ortopediska besvär, neurologi, hjärt- och lungsjukdomar, kirurgiska patienter, äldre personer, barn och mycket annat.
Det är naturligtvis en styrka att fysioterapeutrollen är så bred. Men frågan är hur mycket praktisk färdighet man faktiskt hinner utveckla inom varje område under grundutbildningen som i Sverige är på tre år.
Jag upplever att färdighetsträningen har fått för lite utrymme. Det gäller både manuella färdigheter och det som borde vara ett av fysioterapeutens verkliga kännetecken: att kunna använda träning och övningar på ett kvalificerat och individuellt sätt.
Att kunna läsa och tolka en vetenskapliga studier är betydelsefull. Att kunna skriva en vetenskaplig uppsats är också viktigt. Men en fysioterapeut måste även kunna undersöka en patient, känna med händerna, bedöma rörelse och funktion, instruera en övning, korrigera en rörelse och anpassa behandlingen efter den individ man har framför sig. Det är färdigheter som inte enbart kan läras genom teori.
Vad händer när utbildningen dessutom delvis sker på distans?
Nu startas även en fysioterapeututbildning i Luleå där delar av utbildningen kommer att bedrivas på distans. Det väcker naturligtvis frågor.
Hur säkerställer vi att fysioterapeutstudenter får tillräckligt med praktisk färdighetsträning när utbildningen i ännu större utsträckning kan genomföras på distans? Hur tränar man manuella undersökningsmetoder, klinisk undersökning och praktisk handledning på ett bra sätt genom en skärm? Självklart går mycket kunskap att förmedla digitalt. Men fysioterapi är trots allt ett praktiskt yrke. Det borde därför vara självklart att den praktiska delen av utbildningen inte får bli en restpost när utbildningen ska moderniseras.
En fysioterapeut är inte alltid en fysioterapeut
En annan viktig aspekt är att fysioterapi är ett väldigt brett område. En fysioterapeut som arbetar på en kirurgavdelning möter helt andra patienter än en fysioterapeut som arbetar inom primärvården där patienter har olika smärtproblem och besvär rörelseapparaten. En fysioterapeut inom hemsjukvården behöver andra kunskaper än den som arbetar med strokepatienter. Och den som arbetar med idrottsrelaterade skador behöver andra färdigheter än den som arbetar inom intensivvården.
Det är därför egentligen ganska märkligt att diskutera fysioterapeutens kompetens som om det vore en enda homogen yrkesroll. Efter grundutbildningen behöver vi olika vägar till fördjupning.
Problemet är att dessa vägar inte är lika tillgängliga för alla. Behovet av vidareutbildning är stort – men möjligheterna varierar tyvärr.
Vi kan inte förvänta oss att grundutbildningen ska göra en fysioterapeut färdig specialist inom alla områden. Det vore orimligt. Men då måste vi också skapa bättre möjligheter till vidareutbildning. Här finns olyckligtvis stora skillnader idag. Möjligheten att vidareutbilda sig beror bland annat på var man arbetar, vilken arbetsgivare man har, vilka utbildningar som erbjuds och vilka ekonomiska möjligheter man har. Detta dilemma har även Fysioterapeutförbundet lyft fram via enkätundersökningar bland medlemmar att möjligheten till vidareutbildning är bristfällig hos många fysioterapeuter. Det innebär i praktiken att kompetensnivån kan skilja sig ganska mycket mellan fysioterapeuter som arbetar inom samma område.
Inom ortopedisk manuell terapi, OMT, som är den inriktning jag själv valt till slut finns exempelvis idag uppskattningsvis 500–600 fysioterapeuter med steg 3-examen (den högsta nivån). Det är anmärkningsvärt få med tanke på hur stor del av fysioterapin som berör muskuloskeletala besvär i synnerhet inom primärvården.
Samtidigt finns det fler kiropraktorer och naprapater än antalet fysioterapeuter med den högsta examen inom OMT. Det borde åtminstone få oss att fundera över hur vi bygger kompetens inom vår egen profession.
Ett problem vi själva måste våga diskutera
Det finns dessutom ett dilemma som kanske är ännu svårare att hantera. Vi fysioterapeuter är inte alltid överens inom vår egen profession om hur fysioterapi ska bedrivas. Manuell terapi är ett tydligt exempel.
Det finns fysioterapeuter som är mycket kritiska till, eller direkt motståndare till, ett arbetssätt där hands-on-behandling ingår. Andra fysioterapeuter ser manuella undersökningar och behandlingar som en viktig del av sitt kliniska arbete.
Självklart ska olika behandlingsmetoder kunna diskuteras och ifrågasättas. Det är en viktig del av en profession som vill utvecklas.
Men problemet uppstår när vi börjar göra själva behandlingsfilosofin till en identitetsfråga och ställer olika delar av fysioterapin mot varandra.
Vi behöver inte välja mellan träning och manuell terapi.
Vi behöver inte välja mellan vetenskap och klinisk erfarenhet.
Och vi behöver definitivt inte välja mellan en fysioterapi där händerna används och en där de inte gör det. Den viktiga frågan borde vara: Vad hjälper den här patienten, i den här situationen, och hur kan vi använda våra olika verktyg på ett professionellt och evidensbaserat sätt?
Vi behöver både händer, hjärna och praktisk kompetens. Jag tror att framtidens fysioterapeututbildning behöver hitta en bättre balans.
Vi ska fortsätta vara duktiga på vetenskaplig metodik. Vi ska kunna läsa forskning, värdera evidens och arbeta kunskapsbaserat. Det är en utveckling som jag verkligen välkomnar. Men vi får inte glömma att fysioterapi också är ett praktiskt yrke.
- Vi behöver mer färdighetsträning.
- Mer handledning.
- Mer klinisk träning.
- Mer träning i undersökning och bedömning.
- Mer kunskap om hur vi instruerar och doserar träning.
Och för den som väljer en muskuloskeletal inriktning måste det finnas goda möjligheter att utveckla avancerade färdigheter inom exempelvis manuell terapi.
Grundutbildningen behöver inte göra oss färdiga. Men den måste ge oss en tillräckligt stabil praktisk grund för att kunna bli riktigt bra. Sedan måste det finnas tydliga och tillgängliga vägar vidare. För i slutändan handlar detta inte bara om vilken utbildning vi fysioterapeuter får. Det handlar om vilken kompetens våra patienter kan förvänta sig att möta. Och där tycker jag att vi fortfarande har en hel del kvar att göra.
Malmö den 4 oktober 2026
David Aston
Leg. Sjukgymnast
Medicine Masterexamen
Examen i Ortopedisk Manuell Terapi (steg 3)