Begrepp som “X-metoden” eller “Y-träningen” oberoende vilka fina webbplatser och hur många videoinlägg som finns på sociala medier är sällan tydligt definierade inom etablerade akademiska fält som fysioterapi eller idrottsvetenskap. De fungerar ofta mer som koncept eller varumärken än som vetenskapligt avgränsade metoder. Det betyder däremot inte att de är fel utan snarare att de:
- ofta bygger på redan kända principer
- kan tolkas och tillämpas olika beroende på utövaren eller ”grundaren”
- saknar enhetlig definition och standardiserad evidens
Det är fortfarande någon form av träning som är central. Oavsett vad man kallar det så landar det nästan alltid i grundläggande träningsfysiologiska komponenter med exempel:
- förbättra eller öka styrka
- öka uthållighet
- normalisera eller öka rörlighet
- förbättra koordination
- förbättra balans
- bli snabbare
- motorisk kontroll
Det som däremot är viktigt är syftet och individualiseringen. Inom modern träningslära talar man för såväl friska individer och för patienter ofta om:
- specificitet – att träna det du vill bli bra på
- progression att gradvis ökning av belastning/krav)
- individualisering sträva efter en anpassning efter individens förutsättningar
Det är rimligt att vara kritisk till nya etiketter och metoder som presenteras som “unika”. Samtidigt kan de fungera pedagogiskt eller motiverande för vissa individer. Det avgörande är inte namnet på metoden, utan vad du faktiskt gör, varför du gör det och om det leder till önskad effekt.
Malmö den 30 mars 2026
David Aston
Leg. Sjukgymnast
Medicine Masterexamen
Examen i Ortopedisk Manuell Terapi